MAREKAL

Idag älskar jag min dator och dagens teknik extra mycket. Jag är febrig, förkyld och väldigt sängliggande. Är så matt i hela kroppen att jag knappt kan förmå mig att gå på toaletten. Så idag är min laptop och vårt trådlösa nätverk min räddning. Jag plöjer igenom programmen på tv3.se och snyter mig med jämna mellanrum. Mycket mer än så orkar jag inte göra idag.

Nu ska jag försöka att ställa mig upp för att gå ut i köket. Tänkte värma lite mjölk med honung och röra ner några halstabletter. Bästa drycken om man har ont i halsen och är täppt i näsan, fryser och luktar död ur munnen.


Jag idag. Sexig.




Ställa sig upp då... Phew, så jävla tugnt!

Helgen har tillbringats i ett regnigt, blåsigt och helt okej Göteborg. Första gången för mig att besöka staden. Och den var ju fin. Fast alla jag känner som besökt Göteborg berättar alltid om hur f a n t a s t i s k staden är. Och det kan jag väl inte riktigt hålla med om. Att den är helt f a n t a s t i s k, alltså. Den var som vilken större stad som helst.
Vi bodde hos min karls mamma och blev bjudna på så himla mycket. Mat, spårvagnsturer, Liseberg. Väldigt snällt. Och trevligt har vi haft det.

Igår blev jag medtvingad i Balder av min kära sambo. Det var topp-fem av de värsta upplevelserna i hela mitt liv. Vidrigt. Skrämmande. Jag hatar, verkligen hatar, när man får den där kittlande, sugande känslan i magen. Den man får om man åker upp och ned. Alla andra älskar den - jag avskyr den. Men enligt min karl skulle ingen sådan känsla infinna sig, för Balder var ju inte aaalls farlig. Det första som händer när man sätter sig i det lilla Balder-tåget är att man åker upp, upp, upp (säkert typ tio mil) i luften (skall även tilläggas att jag är höjdrädd) och efter en liten stund ser man en skylt som informerar om att ett stup på sjuttio graders lutning alldeles strax kommer. Efter det stupet ville jag dö. Bara dö, dö, dö! För sedan kom fler stup. Och sedan ännu fler. Jag blundade hela tiden och tänkte att nu dör jag på riktigt. Åh, det var så vidrigt. Aldrig igen. Jag klarar inte av sådant som får min mage att kittla och suga. Jag kan ju för fan inte ens gunga gungbräda utan att vilja svimma!


Nu är vi i alla fall hemma i vår egen lägenhet igen. Imorgon börjar min karl att plugga igen och jag ska söka jobb, städa och dricka té. Min hals gör ont och jag tror att jag börjar att bli febrig. Skyller på Balder. Jävla idiot-Balder.

Det värsta som finns är när lönen kommer och man inser att man räknat fel. Man går runt i en månads tid och tror att man kommer att få si eller så mycket pengar, och när lönen väl kommer inser man plötsligt att man fått betydligt mindre pengar än väntat. Helt plötsligt är man den absolut fattigaste kyrkråttan som gått i ett par skor (trasiga, skall tilläggas).

Skammen över att vara med på en sådan här bild alltså. Jag vet inte vems bilden är, och jag dör inombords av att veta att den existerar. Hahahaha, åh, vad den är FUL! Jag är så in-i-helvets-jävla-skitfuuul på den här bilden! Jag har döpt bilden till Ett grisfetto på festival. AAAHAHA! FUL FUL FUL FUL FUL FUL!

Gud, The Ark var fantastiska igår. Sista låten blev Calleth You, Cometh I. Jag kände sådan kärlek i hjärtat. Lite så att man ville släppa fram några tårar. Men vi hoppade och dansade och WOOO:ade istället. Fint var det. Ola är född för att stå på scenen.

Sådär! Nu har karln och jag bestämt oss för vad vi röstar på i Valet 2010. Trots att vi i vanliga fall har väldigt lika tankar och värderingar kommer vi att rösta helt olika. Vi gjorde testet för Valet 2010 på SvD:s hemsida, bara för att titta lite hur vi sympatiserar med de olika partierna, eftersom ingen av oss är särskilt insatta i politik. Och tur är väl det, så att vi slipper alla politiska krig och atombombningar, oss emellan.

Måndag, och allvaret börjar. Mitt semestervikariat gick ut igår, så nu har jag ingenting att luta mig emot. Det eviga jobbsökandet fortsätter...

I lördags festade vi. Okej, tänker ni. Okej, säger jag, så här är det: Vi är ett par föråldrade ungdomar, jag och min sambo. Två föråldrade latmaskar som spenderar den mesta tiden framför TV:n, i soffan. Varje kväll, inklusive helger. Utan en tanke på att gå ut ur lägenheten, slita sig ur den bekväma, urgröpta platsen i TV-soffan.

SÅ, i lördags bestämdes det alltså att det var dags för en kväll i alkoholens drömska land. Vi gick till min karls klasskompisar, som bjöd på en sofistikerad middag (det bjöds på mycket god mat, skall tilläggas). Efter middagen bjöds vi även på jelloshots, samtidigt som vi hällde i oss den medtagna drycken. Vi bestämde oss efter många timmar och glas för att gå ut. På krogen! Oj, så kul! Till NH (ett av de bättre ställena här i staden), och vi var glada i hågen, påväg mot nya äventyr i sommarkvällen. Väl framme var kön ungefär fem kilometer lång. Enligt vakterna släpptes bara två personer in åt gången, med tio minuters mellanrum. TIO MINUTERS MELLANRUM, sa vi med en mun. NÄE, vi går! Så vi började vårt sökande efter ett alternativ till nattklubb. Köerna ringlade sig som äckliga, tjocka ormar runt torget. Överallt. Förutom till Platå. Platå, Platå, Platå. Det var helt plötsligt det enda alternativet. Så, vi gav upp vårt sökande och började lunka mot dörrarna. Väl inne, efter att betalat ett inträde på HUNDRA RIKSTALER, började jag på en gång att skriva upp en lista i huvudet på saker jag borde göra.

1. Blondera håret.
2. Sola. Strunta i cancer och allt vad det innbär. Bara sola och bli onaturligt brun!
3. Klippa av mina jeans jag bar för kvällen till ett par minimala shorts...
4. ...samt dra av mig tröjan på en gång, för att visa så mycket hud som möjligt.
5. Slänga in några inlägg i brösten...
6. ...eller i alla fall börja använda push-up.
7. Banta.
8. Gifta mig rik, eller om möjligt krypa in i en välbärgad kvinnas sköte för att sedan födas, ja, välbärgad (med alternativ backslick, märkespiké och Chaneldoftande fotsulor).

Platå - Det vidrigaste stället jag någonsin satt min fot på. Limbo, skulle jag nog till och med kalla detta. Ingenting där inne kändes äkta. Fake-stekare. Fake-bröst. Fake-hår. Fake-leenden. Troligtvis även mycket fake-pengar. Det var helt enkelt ett vidrigt ställe. Ingenting för mig. Vilket jag i och för sig insåg så fort jag började måla upp en bild om en blond, morotsfärgad, manikyrerad jag.

Hur som helst, trots Limbo, lyckades vi ha en väldigt trevlig kväll. Men jag går aldrig mer in på Platå. Aldrig.

Helt plötsligt ringer Kalle och frågar om jag befinner mig i Göteborg i helgen, på den beryktade stadsfestivalen Way Out West. Näe, Kalle, det gör jag inte, men du gör, oj vad trevligt, jaha och du har sett LCD Soundsystem, jaha, trevligt, ja, kul för dig...

Bah strö salt i såren på mä, bah göre då! Hädanefter heter Kalle "Den Onde" i folkmun...

Även denna kväll har en film hunnits med. Jacobs inferno. Sjukt bra film. Skräck, drama, mysterium. Åh. ♥

Jag funderar på om man inte borde försöka hinna med att titta på minst fyra filmer varje vecka. För det finns verkligen hur många filmer som helst att ta sig tid att se. Och varje vecka kan man ha en ny kategori på filmer. Det blir ju så mycket roligare. Den här veckan har vi skräck-tema, uppenbarligen. Det är härligt. Älskar bra skräck.

De va la gött döh! Så säger de jag jobbar med. Hela tiden. Och nu har jag också börjat att säga så. Idag träffade jag en kvinna som lät exakt som Tabita i Mia och Klara. Jag sket nästan på mig av förundran! Dialekten alltså! Helt o t r o l i g t rolig! Fast sedan får jag för mig att Tabita talar väsgötska, och inte östgötska. Vad det nu är för skillnad. Låter exakt likadant. Hur som helst - HAHA!

Vi har sett ännu en skräckis ikväll, Uzumaki (Vortex/Spiral). Väldigt underhållande, och helt sinnesjukt underlig. Jag känner mig aningen konstig efter att ha tittat på spiraler i en och en halv timme. Möjligtvis även lite smått besatt.

Ja! Det löste sig! Jag skulle tydligen inte vara själv imorgon. Hehe, my bad. En ordinarie är där hela dagen, samt en annan yngre tjej. Jag är i trygga händer. Dessutom får jag börja en timme senare än bestämt. Tack, arbetsplats!

Firar med ytterligare en kopp té innan det är dags för nästa punkt på dagens agenda - uppdatera CV och strökolla jobb. Phew. Kändes tungt att bara ens nämna det där.

(Vad sa du, att jag ser sliten ut, luktar illa och behöver duscha? Nää, inte då! Jag luktar sommarregn och kaprifol! Lovar.)

Idag är en dag då allting känns så fult, och tråkigt. Jag, vädret, lägenheten. Sitter och maratondricker té, kollar inredning på nätet och tar mig samman föratt ringa ett telefonsamtal angående mitt dagspass imorgon. De som bestämmer på jobbet har tänkt att jag ska jobba ensam imorgon, på en avdelning jag varit på en enda gång (i sammanlagt fem timmar). Hur tänker man då, undrar jag? Vill dessa människor att jag ska göra ett dåligt jobb? För det är ju med sannorlikhet vad som kommer att ske. Känner mig liksom...sviken. På något sätt.

Hur som helst, innan mitt samtal till arbetet har jag tittat runt lite på saker (IKEA) som skulle få vår alltför tomma och dystra lägenhet att bli lite mysigare. Eller i alla fall inte så tom. Nu gäller det bara att fråga karln om lov... Hehehe.

Jag vill göra en förändring. Med mitt yttre. Klippa håret, färga håret, pierca mig, byta stil, skaffa mustasch. Någonting bara. Jag har den vanliga längden på håret. Jag har de vanliga kläderna i garderoben. Jag har det vanliga vardagssminket. Jag har den vanliga sura minen. Jag är så vanlig, så alldaglig. Så tråkig!

Tipsa, hjälp!

Då har fyra dagar gått och lillebror sitter på tåget påväg hem till norr igen. Det känns så sorgligt. För jag vet att jag inte kommer att kunna träffa honom igen inom de närmsta tre-fyra månaderna. Varför måste Sverige vara så satans avlångt för? Det känns inte helt okej att inte kunna träffa familjen mer än en gång varje halvår...


MEN! Nu fick jag ett samtal som genast piggade upp mitt dystra humör. En långväga vän, Johanna, kommer på besök till helgen! Hur lägligt kommer inte ett sådant besked? Åh, det ska bli så himla kul att få träffa'na igen! Det var alltför längesedan. Ett litet solsken på besök, helt enkelt!