MAREKAL

Helgen har tillbringats i ett regnigt, blåsigt och helt okej Göteborg. Första gången för mig att besöka staden. Och den var ju fin. Fast alla jag känner som besökt Göteborg berättar alltid om hur f a n t a s t i s k staden är. Och det kan jag väl inte riktigt hålla med om. Att den är helt f a n t a s t i s k, alltså. Den var som vilken större stad som helst.
Vi bodde hos min karls mamma och blev bjudna på så himla mycket. Mat, spårvagnsturer, Liseberg. Väldigt snällt. Och trevligt har vi haft det.

Igår blev jag medtvingad i Balder av min kära sambo. Det var topp-fem av de värsta upplevelserna i hela mitt liv. Vidrigt. Skrämmande. Jag hatar, verkligen hatar, när man får den där kittlande, sugande känslan i magen. Den man får om man åker upp och ned. Alla andra älskar den - jag avskyr den. Men enligt min karl skulle ingen sådan känsla infinna sig, för Balder var ju inte aaalls farlig. Det första som händer när man sätter sig i det lilla Balder-tåget är att man åker upp, upp, upp (säkert typ tio mil) i luften (skall även tilläggas att jag är höjdrädd) och efter en liten stund ser man en skylt som informerar om att ett stup på sjuttio graders lutning alldeles strax kommer. Efter det stupet ville jag dö. Bara dö, dö, dö! För sedan kom fler stup. Och sedan ännu fler. Jag blundade hela tiden och tänkte att nu dör jag på riktigt. Åh, det var så vidrigt. Aldrig igen. Jag klarar inte av sådant som får min mage att kittla och suga. Jag kan ju för fan inte ens gunga gungbräda utan att vilja svimma!


Nu är vi i alla fall hemma i vår egen lägenhet igen. Imorgon börjar min karl att plugga igen och jag ska söka jobb, städa och dricka té. Min hals gör ont och jag tror att jag börjar att bli febrig. Skyller på Balder. Jävla idiot-Balder.