MAREKAL

Nu ska jag lyssna på Kings of Leon's senaste album. Se om det är någonting att hänga i julgranen. Kings of Leon är ett band jag kan tillåta mig själv att tycka om, trots att alla andra gör det. Vet inte, har en viss svårighet med att tycka som alla andra och placera mig själv i en speciell grupp. Så har det alltid varit. Tyckte alla om Snövit tyckte jag mer om Den onda drottningen, tyckte alla tjejer om rosa tyckte jag om blått. En rejäl ovana jag har, att tycka tvärtom. Martin menar att jag försöker att vara så himla indie hela tiden. Jag svarar: Ja, men tyck det då, vi vet ju alla att det är du som försöker mest ändå.


Nåväl. Kings of Leon var det, ja. Jävligt schysst öppningslåt - The End. För mig låter dock The Face som en solklar hit. Favoriten hittills.

Bästa låten, typ någonsin. Älskar den så mycket att jag inte vet vad jag ska göra av kroppen när jag hör den. Dansa eller bara stå, sjunga högt eller bara sitta tyst och blunda. Det är sällan en låt får mig att känna tusen olika känslor på samma gång, men när en sådan låt väl spelats en gång måste den spelas minst en miljon gånger till.

Jag lagar just nu mat, och lyssnar samtidigt på Around the Bay på repeat. Jag tror att det får maten att bli så mycket godare.

Jag känner mig låg. Det är hösten. Älskar hösten och alla färger och kylan och varma kläder, men mörkret är så påtagligt. Ljustimmarna är inte många, man lever nästintill i ett konstant mörker. Pillade därför ihop en liten spellista i spotify (älska spotify under denna årstid). Här. Lite glatt, lite ledset - många fantastiska låtar. Gråt eller skratta eller ligg bara och stirra ut i mörkret.