MAREKAL

Jävlaskitihelvetet.

Här få ni min arg/hopplöst/tråkigt/ledsen-låt. Jag lyssnade mycket på den förra sommaren. Då allting kändes hopplöst och svart. Den här låten hjälpte mig igenom en massa skit, och gjorde att allting kändes litelitelite bättre. Den är helt perfekt att gå i takt till. Det är en helt perfekt låt att leka att man är med i en musikvideo till. Det gjorde jag ofta i somras.

Den här låten får mig att tänka tillbaka på min högstadietid och min lilla (enligt dåtidens mig) indieperiod. Jag brukade ha P3 på, dygnet runt, och ett kassettband redo för inspelning ifall en bra låt helt plötsligt skulle spelas. Så, den här låten lyckades jag spela in en kväll då jag satt och gjorde läxorna på golvet i mitt lilla indierum. Sedan ägnade jag en halvtimme till att lära mig texten utantill så att jag skulle kunna stå framför spegeln och mima och låtsas att jag stod framför en svinstor indiepublik. Jo, det är sant! Jag tror att jag var grymt bedårande under den perioden i mitt liv. Bara sådär obrydd om allting annat än om att håret låg rätt, eller om att kläderna var nog indie för att jag skulle kunna bli accepterad som en cool katt.

Det blev jag såklart inte. Jag råkade bo i en by med knappt 2500 personer som alla var helt blinda inför annat "mode" än Ultima Thule-tröjor och betongblocksstora skateskor. Blonderade hår, rasistiska åsikter och äldre killar med epatraktorer. Taskiga betyg, rökhänder och inlägg i BH:arna.

Men, vi var fem stycken som gick emot allt det där. Fem stycken som fick fula öknamn och kastade glåpord efter oss, var vi än gick. Fem stycken som trots detta inte brydde oss ett skit om epakillar och Ultima Thule. Fan, vad bra vi var!

Och tillsvidare fortsätter jag att lyssna på den här låten och minns allt det roliga vi fem gjorde tillsammans. Ååh. Nostalgin kickar in på riktigt nu! ♥