MAREKAL

Den här videon gör mig jävligt rörd, ska jag säga er. Bilderna, filmklippen, The Temper Traps Sweet Disposision. Hela "konceptet", Earth Hour, gör mig så varm i hjärtat. Förstår ni vilken fin handling detta är, att släcka ner för att värna om det vi alla har tillsammans? Vår jord. Vår planet. Jag hoppas att alla släcker ner, stänger av, drar ut den 26 mars.

Åh, jag pratade med J igår, första gången på flera månader. Hon är verkligen en liten solstråle, om saker känns tunga och deppiga - då är det fan henne man ska ringa! Vi skrattar åt samma saker (förutom bajs, hon har växt ifrån bajset, pfft).
Hon är den som alltid är på språng och delar med sig av galna tankar och ibland flyger hon iväg lite för högt. Då är jag är den som drar ner henne på jorden igen. Jag är den logiska. Hon den äventyrliga. Vi kompletterar varandra väldigt bra.
Nu bor vi 143 mil ifrån varandra, alldeles för långt avstånd kan man tycka. Jag i en lägenhet i stan, hon i en liten stuga utan el och värme utanför Kiruna. Det är så hon vill ha det och jag tycker att hon är den häftigaste tjejen som finns. Men trots olikheterna och avståndet tappar vi aldrig varandra. Det tycker jag är fint.

Vi beställde biljetter till Harry Potter och Dödsrelikerna del 1 igårkväll. Det känns jobbigt att inte få gå på premiären ikväll, som den sanna Potter-nörd jag är, men lördag är också en bra dag att gå på bio. Jag längtar så mycket att jag nästan spricker! Harry, min man, min glasögonprydda lilla plutt, me love yah!

Jag fick just det bästa telefonsamtalet någonsin! JAG FICK JOBBET PÅ IKEA! Fyfan, vad glad jag är! Det bara spritter i kroppen på mig! Och jag använder på tok för många utropstecken, men vafan! Jag är så jäkla lycklig!!! Just nu vill jag bara kyssa hela världen! Jag kommer att få jobba på mitt favorithak! Åååh, värld, vad du är vacker idag!!!

...med att hösten är kommen är att det nu finns SATSUMAS att köpa! Jag och satsumas har haft ett kärleksfullt och intimt förhållande i många år.

Åh, som jag saknat er, satsumas, då ni varit på flykt ifrån mig i ett halvårs tid, men nu är vi äntligen återförenade igen! Med en tårdränkt glädje tar jag mig en tugga och svimmar av välbehag. I love you, satsumas. Lämna mig aldrig igen.

Gud, The Ark var fantastiska igår. Sista låten blev Calleth You, Cometh I. Jag kände sådan kärlek i hjärtat. Lite så att man ville släppa fram några tårar. Men vi hoppade och dansade och WOOO:ade istället. Fint var det. Ola är född för att stå på scenen.

Nu är hela serien Battlestar Galactica avklarad. Slut. Finito. Det känns vemodigt. Men vilken serie! Från början till slut är den så spännande och annorlunda och helt fantastiskt! Den har kommit att bli min absoluta favoritserie.

Alla som inte sett den måste se den, från början till slut. Ingen kommer att bli besviken.

Började av en slump att läsa en gammal dagbok. En dagbok jag skrev till min katt som blev överkörd en sen vårkväll för sju år sedan. Jag kommer fortfarande ihåg allting så klart. Så tydligt. Hur jag hörde en bil som bromsade, däcken som tjöt i den kalla vårnatten. Hur jag sprang ut genom ytterdörren, för jag kände på mig att någonting inte var som det skulle. Och jag minns synen av mannen som steg ut genom förardörren, kan nästan känna lukten av den förfäran han kände. Och som jag grät när det visade sig att mina allra värsta farhågor besannats. Att det var min katt som hade blivit offer för trafiken. Jag bara grät och grät och grät. Stannade hemma från skolan i flera dagar. Och skrev små brev till min älskade katt. Usch, jag blir helt tjock i halsen av att läsa allting. Känslan över att förlora någon man älskar så högt. Och det barnsliga och lätt naiva sättet jag förskte att sätta ord på mina känslor med. Åh, vad det svider till i hjärtat av moderkärleken till mitt nyfyllda fjortonåriga jag:

...så älskar jag Kent. Jag älskar Kent så mycket att hjärtat värker lite. Av kärlek. Jag har så många minnen, både fina och smärtsamma, till Kents låtar. Hagnesta Hill är enligt mig den absolut bästa skivan. Varje gång jag förmår mig att lyssna igenom hela skivan kommer alla gamla minnen och känslor tillbaka och jag vill bara lägga mig ner och gråta. Mest av nostalgi. För jag vet hur jag mådde när jag lyssnade som mest på Hagnesta Hill. Det var i nionde klass. Jag var kär i en kille som fick mig att må så dåligt man bara kan må i den åldern. En svår ålder. En svår kärlek. Och av att lyssna på Kent fick mig att fly verkligenheten för en stund. Är det inte konstigt att man kan komma ihåg precis var man befann sig i livet när man hör en speciell låt eller artist eller skiva?
Musiken kan göra så mycket för den emotionella delen inuti en människas kropp. Att kunna fly verkligheten, låta sig sköljas över av dess toner och budskap. Att lyssna för att kunna överleva.

Första dagen hemma sedan förra onsdagen. Den lilla semestern i norr var fin, oväntat bra väder, och en liten syster som blev stor. Det var så härligt att få träffa hela familjen igen. Småbröder och lillasyster och mamma och pappa och morfar och moster och kusiner och alla respektive. Och mammas nya katt och mammas gamla katt. Vi hade begravning också. För vår älskade hund som gick bort i vintras. Det var så hemskt, jag bara grät. Visste att världen förlorat en hund med den finaste och mest speciella personligheten någonsin. Han begravdes tillsammans med sin lilla mjuka leksakshäst. Vi tände ljus på graven. Det var så otroligt srgligt. Och nu gråter jag igen. Herregud.

Hur som helst, de fem dagarna i norr var fina, önskar att vi stannat åtminstone två dagar till. Det hade varit en perfekt längd på en perfekt semester.



Min älskade Leon.