MAREKAL

...(som jag faktiskt är nu, jag kom inte undan) vill jag vara hemma hos mamma. För då vet jag att jag blir ompysslad. Bara ligga ned och få lagad mat, en kopp té, vad som helst. Nu låter jag som värsta snorungen som får allting serverat, men är det inte så att man alltid vill ha mamma i närheten, för att få känna sig lite ompysslad? Jag menar, det är ju så det alltid varit (för mig iallafall) och det är svårt att inse att det inte kommer att vara så föralltid. Jag bor inte hemma längre. Jag bor 120 mil från min familj. Och det är tungt att veta att man inte bara kan åka hem. Det krävs planering, ekonomin räcker inte alltid till.

Ibland känns det bara så...outhärdligt.


Idag har jag verkligen ingenting djupt att komma med. Jag är bara en ynklig liten själ på villoväger. 120 mil ifrån sin familj.