MAREKAL

Alltså, jag blir tokig! Det dunkar och spelas hög skitmusik från våningen ovanför. Ibland blir det tyst och då hinner man snabbt tänka "ÅÅÅH, vad skönt, lite lugn och ro", men sedan börjar detta dunkadunkaskitdunka återigen. Jag börjar att känna mig hjärntvättat. Jag liksom rör mig hackigt, i takt till eländet. Mest känner jag skräcken över att kanske aldrig bli normal igen. Att för all framtid ha ett dunkadunka-ljud inborrat i skallbenet, ringande i öronen. Att vara helt oförmögen att kunna föra mig normalt igen.