MAREKAL

Idag känns allting snäppet bättre än igår. Jag har bestämt mig för att jag helt enkelt får leva med att jag är ful, i alla fall fram tills att jag har råd med alla nödvändiga skönhetsoperationer.

Skoja bah. Ta't lungt.

Jag får helt enkelt förbli så som jag en gång blev skulpterad Ett bröstlyft här och lite botox där skadar i och för sig inte, men de båda får vänta tills jag börjar att förfalla på riktigt. Möjligtvis då brösten släpar i backen under långklänningen. Eller när rynkorna börjar att gräva bäckar i ansiktet på mig.

Rynkor som berättar en historia om ett arbetssamt och slitigt liv i ett hårt klimat är fina. Men jag kommer inte att få några sådana rynkor. De rynkor jag kommer att få kommer att framträda kring munnen och mellan ögonbrynen. Argrynkor. Så jag har bestämt mig, i mitt väldigt icke-stilla sinne, att jag ska bli en gladare människa. Sluta klaga, sluta självömka, sluta bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker om mig. Då kanske jag också en dag får de fina rynkorna.