MAREKAL

Vad är det med egentligen med sena kvällar och mig? Sena kvällar får mig att vilja lyssna på melankolisk musik och bara krypa in i ett hörn och gråta och bita mig själv i armarna. Öh?

Jag är nog helt enkelt inte en nattmänniska. Borde verkligen inte sitta uppe, helt klarvaken klockan två på natten, som jag gör nu. För snart sitter jag där i hörnet bland bråten, lyssnar på den här eller den här eller den här och känner mig så liten och misslyckad och vill bara sjunka ner i marken, ner ner ner i den mörka underjorden och aldrig mer vilja se dagens ljus.

Det är konstigt, för jag är inte alls ledsen. Mitt humör har varit på topp hela kvällen. Men, det är någonting med natten som förpestar mitt sinne. Mörkret, förmodligen. Att höra vinden och regnet mot fönsterrutorna. Eller att höra mina egna tankar.


Buhu! :'C