MAREKAL

Det värsta som finns är när lönen kommer och man inser att man räknat fel. Man går runt i en månads tid och tror att man kommer att få si eller så mycket pengar, och när lönen väl kommer inser man plötsligt att man fått betydligt mindre pengar än väntat. Helt plötsligt är man den absolut fattigaste kyrkråttan som gått i ett par skor (trasiga, skall tilläggas).

Måndag, och allvaret börjar. Mitt semestervikariat gick ut igår, så nu har jag ingenting att luta mig emot. Det eviga jobbsökandet fortsätter...

I lördags festade vi. Okej, tänker ni. Okej, säger jag, så här är det: Vi är ett par föråldrade ungdomar, jag och min sambo. Två föråldrade latmaskar som spenderar den mesta tiden framför TV:n, i soffan. Varje kväll, inklusive helger. Utan en tanke på att gå ut ur lägenheten, slita sig ur den bekväma, urgröpta platsen i TV-soffan.

SÅ, i lördags bestämdes det alltså att det var dags för en kväll i alkoholens drömska land. Vi gick till min karls klasskompisar, som bjöd på en sofistikerad middag (det bjöds på mycket god mat, skall tilläggas). Efter middagen bjöds vi även på jelloshots, samtidigt som vi hällde i oss den medtagna drycken. Vi bestämde oss efter många timmar och glas för att gå ut. På krogen! Oj, så kul! Till NH (ett av de bättre ställena här i staden), och vi var glada i hågen, påväg mot nya äventyr i sommarkvällen. Väl framme var kön ungefär fem kilometer lång. Enligt vakterna släpptes bara två personer in åt gången, med tio minuters mellanrum. TIO MINUTERS MELLANRUM, sa vi med en mun. NÄE, vi går! Så vi började vårt sökande efter ett alternativ till nattklubb. Köerna ringlade sig som äckliga, tjocka ormar runt torget. Överallt. Förutom till Platå. Platå, Platå, Platå. Det var helt plötsligt det enda alternativet. Så, vi gav upp vårt sökande och började lunka mot dörrarna. Väl inne, efter att betalat ett inträde på HUNDRA RIKSTALER, började jag på en gång att skriva upp en lista i huvudet på saker jag borde göra.

1. Blondera håret.
2. Sola. Strunta i cancer och allt vad det innbär. Bara sola och bli onaturligt brun!
3. Klippa av mina jeans jag bar för kvällen till ett par minimala shorts...
4. ...samt dra av mig tröjan på en gång, för att visa så mycket hud som möjligt.
5. Slänga in några inlägg i brösten...
6. ...eller i alla fall börja använda push-up.
7. Banta.
8. Gifta mig rik, eller om möjligt krypa in i en välbärgad kvinnas sköte för att sedan födas, ja, välbärgad (med alternativ backslick, märkespiké och Chaneldoftande fotsulor).

Platå - Det vidrigaste stället jag någonsin satt min fot på. Limbo, skulle jag nog till och med kalla detta. Ingenting där inne kändes äkta. Fake-stekare. Fake-bröst. Fake-hår. Fake-leenden. Troligtvis även mycket fake-pengar. Det var helt enkelt ett vidrigt ställe. Ingenting för mig. Vilket jag i och för sig insåg så fort jag började måla upp en bild om en blond, morotsfärgad, manikyrerad jag.

Hur som helst, trots Limbo, lyckades vi ha en väldigt trevlig kväll. Men jag går aldrig mer in på Platå. Aldrig.

Jag vill göra en förändring. Med mitt yttre. Klippa håret, färga håret, pierca mig, byta stil, skaffa mustasch. Någonting bara. Jag har den vanliga längden på håret. Jag har de vanliga kläderna i garderoben. Jag har det vanliga vardagssminket. Jag har den vanliga sura minen. Jag är så vanlig, så alldaglig. Så tråkig!

Tipsa, hjälp!

Ikväll blev jag jagad av en man då jag var påväg hem från pendeln. Det är ju FAN förjävligt att man, som tjej, inte ska kunna vistas utomhus ensam då det är mörkt och alla andra människor har dragit sig tillbaka in i sina bon. Jag kommer efter det här inte att våga mig på en ensam nattlig vandringsfärd. Tack, dumma jävla man, TACK!
Nu gick det ju visserligen bra och han hann inte ikapp mig, men då sprang jag ju också som en galning. Sedan är det inte heller helt säkert att han ville mig någonting ont, men att springa efter någon är ju det dummaste man kan göra i sådanafall.


Hur som helst vill jag lovorda två kompanjoner: TACK MINA BÄSTA BEN, jag ska sluta att klaga på er!

Jag fick bilder av min moster från vårat lilla äventyr i Gränna och på Visingsö. Jag tittar på bilderna och tänker "vafan"... Jag är så ful. Varför har ni inte sagt någonting? Bara gett mig en liten, liten hint om hur jag faktiskt ser ut? Typ "ta för fan inte på dig din pojkväns shorts, du får världens blöjrumpa i dem", eller "snälla, ta och fixa till ditt platta hår, frisyren passar inte ditt ägghuvud", eller varför inte " stanna hemma, du är för ful för att lämna lägenheten"?

Jag har hört att skönhet inte är allting, alltför många gånger. Men fan, NÅGONTING är det väl? Varför skulle det annars finnas så mycket snack om alla dessa ytliga ting? Alla dessa diskussioner och artiklar och regler för hur man ska gå klädd, hur man ska gå ner i vikt, hur man ska gå upp i vikt, hur man ska sminka sig, hur man ska kunna fixa det sexigaste sommarhåret och alla dessa jävla listor över världens vackraste män och kvinnor? I dagens samhälle ÄR skönhet allting. Allting handlar om hur du ser ut, det är svårt att inte ryckas med. Det har kommit till att bli så. Det räcker inte med att vara snäll och god i sina gärningar. Det räcker inte att ha någonting innanför pannbenet. Det räcker inte ens med att vara nöjd med sig själv och uppskatta sig själv för den man är, för man måste alltid vara någonting mer. Någon annan.

Nu ska jag gå och grina. Krampkrama kudden och fundera över varför allting blivit som det blivit. Kanske ska jag försöka att tänka på ett annat sätt och göra det klart för mig själv att det här med utseende inte spelar någon roll i det stora hela...

HAHA. Som att. Godnatt.

På torsdag blir det ännu en arbetsintervju. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att det är ett bra arbete, en bra arbetsplats, bra timlön. För efter två skitjobb jag sökt till och fått komma till under senaste tiden orkar jag inte med ännu ett skitjobb. Okej att ett jobb alltid är ett jobb, och att ett arbete betyder pengar och självförsörjande. Men femtio spänn i timmen är inte okej! Inte när man är tjugoett år gammal och måste jobba arslet av sig för att få stanna och komma upp i en högre lönesumma, utan att hinna bli kickad. Slita för ingenting, försöka sälja försäkringar och bara få arga skrik som svar. Usch, verkligen ingenting för mig. Säljjobben. Tur att det här nya inte är ett sådant. Jag håller alla mina tummar och tår för att detta ska gå bra!

Dra mig baklänges, det är tjugofyra grader varmt utomhus! Och klockan är bara barnet! Och här sitter jag? I pyjamas i soffan, slösurfar runt på alla de tänkbara och otänkbara sidor. Någonting säger mig att jag borde försöka att ta mig ut till solen, iallafall glänta lite på balkongdörren. Och karln sover efter ett nattpass. Vakna då! Vaknavaknavakna! Jag kan inte gå ut och sola helt ensam heller! Det finns nog ingenting tråkigare än att ligga själv, likt en övergödd säl, i solen. Rastlösheten äter upp mig. Funderar på att ställa om alla klockor i lägenheten till tre, bara för att få upp honom och kunna säga "Titta, bäbi! Klockan är tre och solen går ner snart, vi måste hinna vara ute". Känns som att det skulle kunna fungera...på en treåring.

Åååååh, vakna dåååå!

Idag gjorde jag två kap på Monki. Två tröjor för endast tvåhundrafemtio spänn, tillsammans. Rean är min bäste vän. Kände att jag kunde få unna mig någonting tjusigt, för imorgon blir det allvar! Arbetsintervju. Inga dumma nerver, ännu. Men de kommer, de kommer. Mest rädd är jag för att inte hitta till kontoret (guförbjudäää).

Imorgonkväll drar vi till min karls födelsestad. Eller födelsehåla, som jag vill kalla det. Hehehe.

Nå! Dags att knyta ihop sig. Dra täcket över huvudet, sova och drömma bra drömmar. Låt mig drömma bra drömmar, låt mig drömma bra drömmar, låt mig drömma bra drömmar! Jag vill inte drömma mardrömmar om arbetsintervjuer som går åt pipan, jag vill inte drömma mardrömmar om arbetsintervjuer som går åt pipan, jag vill inte drömma mardrömmar om arbetsintervjuer som går åt pipan, jag vill inte drömma mardrömmar om arbetsintervjuer som går åt pipan!


Elaka nerver. Kom inte hit! Jag har vapen!


Världens överdådigaste posebild.
Synd där att vänsterarmen ser lite klumpig ut.

Alltså, jag blir tokig! Det dunkar och spelas hög skitmusik från våningen ovanför. Ibland blir det tyst och då hinner man snabbt tänka "ÅÅÅH, vad skönt, lite lugn och ro", men sedan börjar detta dunkadunkaskitdunka återigen. Jag börjar att känna mig hjärntvättat. Jag liksom rör mig hackigt, i takt till eländet. Mest känner jag skräcken över att kanske aldrig bli normal igen. Att för all framtid ha ett dunkadunka-ljud inborrat i skallbenet, ringande i öronen. Att vara helt oförmögen att kunna föra mig normalt igen.

Alltså, fyfan, vad jag känner mig ensam. Verkligen alla har åkt hem över sommaren och ingeningeningen är online på MSN, just ikväll sitter inte en kotte vid datorn. Nu, om någongång, längtar jag hem till mamma och syskonen. Nästan så mycket att jag vill flytta hem. Nu ska jag gå och grina i min kudde. Godnatt.

Kokar tomatsoppa. Har städat i princip hela lägenheten (bortsett från dammsugning och torkning). Saknar min familj. Och någon att umgås med. Det här är den mest värdelösa kvällen på länge. Så jag sitter och leker Jesus i webcamen för mig själv, medan jag väntar på soppan. Försöker att lätta upp stämningen. Går sådär.