MAREKAL

Började av en slump att läsa en gammal dagbok. En dagbok jag skrev till min katt som blev överkörd en sen vårkväll för sju år sedan. Jag kommer fortfarande ihåg allting så klart. Så tydligt. Hur jag hörde en bil som bromsade, däcken som tjöt i den kalla vårnatten. Hur jag sprang ut genom ytterdörren, för jag kände på mig att någonting inte var som det skulle. Och jag minns synen av mannen som steg ut genom förardörren, kan nästan känna lukten av den förfäran han kände. Och som jag grät när det visade sig att mina allra värsta farhågor besannats. Att det var min katt som hade blivit offer för trafiken. Jag bara grät och grät och grät. Stannade hemma från skolan i flera dagar. Och skrev små brev till min älskade katt. Usch, jag blir helt tjock i halsen av att läsa allting. Känslan över att förlora någon man älskar så högt. Och det barnsliga och lätt naiva sättet jag förskte att sätta ord på mina känslor med. Åh, vad det svider till i hjärtat av moderkärleken till mitt nyfyllda fjortonåriga jag:

...så älskar jag Kent. Jag älskar Kent så mycket att hjärtat värker lite. Av kärlek. Jag har så många minnen, både fina och smärtsamma, till Kents låtar. Hagnesta Hill är enligt mig den absolut bästa skivan. Varje gång jag förmår mig att lyssna igenom hela skivan kommer alla gamla minnen och känslor tillbaka och jag vill bara lägga mig ner och gråta. Mest av nostalgi. För jag vet hur jag mådde när jag lyssnade som mest på Hagnesta Hill. Det var i nionde klass. Jag var kär i en kille som fick mig att må så dåligt man bara kan må i den åldern. En svår ålder. En svår kärlek. Och av att lyssna på Kent fick mig att fly verkligenheten för en stund. Är det inte konstigt att man kan komma ihåg precis var man befann sig i livet när man hör en speciell låt eller artist eller skiva?
Musiken kan göra så mycket för den emotionella delen inuti en människas kropp. Att kunna fly verkligheten, låta sig sköljas över av dess toner och budskap. Att lyssna för att kunna överleva.

Dra mig baklänges, det är tjugofyra grader varmt utomhus! Och klockan är bara barnet! Och här sitter jag? I pyjamas i soffan, slösurfar runt på alla de tänkbara och otänkbara sidor. Någonting säger mig att jag borde försöka att ta mig ut till solen, iallafall glänta lite på balkongdörren. Och karln sover efter ett nattpass. Vakna då! Vaknavaknavakna! Jag kan inte gå ut och sola helt ensam heller! Det finns nog ingenting tråkigare än att ligga själv, likt en övergödd säl, i solen. Rastlösheten äter upp mig. Funderar på att ställa om alla klockor i lägenheten till tre, bara för att få upp honom och kunna säga "Titta, bäbi! Klockan är tre och solen går ner snart, vi måste hinna vara ute". Känns som att det skulle kunna fungera...på en treåring.

Åååååh, vakna dåååå!

Vill bara att den här dagen ska vara över. Nu. Mina nerver och jag är inte goda vänner. Om tre och en halv timme sitter jag på arbetsintervju. Det känns så jävla läskigt. På riktigt har jag aldrig varit på intervju innan. Så jag vet inte hur man beter sig. Men jag vill gärna tro att jag har blivit mycket bättre på att prata med främlingar (haha, ordvalet), och att jag framförallt blivit mer social sedan jag flyttade till södra Sverige. Här är liksom en helt annan jargong än i norra. Folk är lite trevligare, tror jag. Iallafall på ett annat sätt än i norr. Definitivt mer sociala här än där. Så, jag vill gärna tro att jag förändrats lite.

Nu ska jag dricka upp min varma choklad, och sedan slänga mig runt i lägenheten och rota fram någonting anständigt att bära. Ingenting uppklätt. Någonting ledigt tänker jag. En skoteroverall, kepa och en stor snus under läppen. Precis som jag är van det!


WISH ME LUCK.

Idag gjorde jag två kap på Monki. Två tröjor för endast tvåhundrafemtio spänn, tillsammans. Rean är min bäste vän. Kände att jag kunde få unna mig någonting tjusigt, för imorgon blir det allvar! Arbetsintervju. Inga dumma nerver, ännu. Men de kommer, de kommer. Mest rädd är jag för att inte hitta till kontoret (guförbjudäää).

Imorgonkväll drar vi till min karls födelsestad. Eller födelsehåla, som jag vill kalla det. Hehehe.

Nå! Dags att knyta ihop sig. Dra täcket över huvudet, sova och drömma bra drömmar. Låt mig drömma bra drömmar, låt mig drömma bra drömmar, låt mig drömma bra drömmar! Jag vill inte drömma mardrömmar om arbetsintervjuer som går åt pipan, jag vill inte drömma mardrömmar om arbetsintervjuer som går åt pipan, jag vill inte drömma mardrömmar om arbetsintervjuer som går åt pipan, jag vill inte drömma mardrömmar om arbetsintervjuer som går åt pipan!


Elaka nerver. Kom inte hit! Jag har vapen!


Världens överdådigaste posebild.
Synd där att vänsterarmen ser lite klumpig ut.

Ikväll har vi haft en degarkväll. Chips, dip, ostbågar och cola. Toy Story och Toy Story 2. Den tredje filmen blir på bio. Barnfilmer ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det finns inte många jag inte sett.

Det var allt för ikväll - världens tråkigaste inlägg. Och nu ska jag stänga mina små knappnålsögon. Sleep tight, cybervärld. Sleep tight.

Alltså, jag blir tokig! Det dunkar och spelas hög skitmusik från våningen ovanför. Ibland blir det tyst och då hinner man snabbt tänka "ÅÅÅH, vad skönt, lite lugn och ro", men sedan börjar detta dunkadunkaskitdunka återigen. Jag börjar att känna mig hjärntvättat. Jag liksom rör mig hackigt, i takt till eländet. Mest känner jag skräcken över att kanske aldrig bli normal igen. Att för all framtid ha ett dunkadunka-ljud inborrat i skallbenet, ringande i öronen. Att vara helt oförmögen att kunna föra mig normalt igen.

Alltså, fyfan, vad jag känner mig ensam. Verkligen alla har åkt hem över sommaren och ingeningeningen är online på MSN, just ikväll sitter inte en kotte vid datorn. Nu, om någongång, längtar jag hem till mamma och syskonen. Nästan så mycket att jag vill flytta hem. Nu ska jag gå och grina i min kudde. Godnatt.

Kokar tomatsoppa. Har städat i princip hela lägenheten (bortsett från dammsugning och torkning). Saknar min familj. Och någon att umgås med. Det här är den mest värdelösa kvällen på länge. Så jag sitter och leker Jesus i webcamen för mig själv, medan jag väntar på soppan. Försöker att lätta upp stämningen. Går sådär.

Första dagen hemma sedan förra onsdagen. Den lilla semestern i norr var fin, oväntat bra väder, och en liten syster som blev stor. Det var så härligt att få träffa hela familjen igen. Småbröder och lillasyster och mamma och pappa och morfar och moster och kusiner och alla respektive. Och mammas nya katt och mammas gamla katt. Vi hade begravning också. För vår älskade hund som gick bort i vintras. Det var så hemskt, jag bara grät. Visste att världen förlorat en hund med den finaste och mest speciella personligheten någonsin. Han begravdes tillsammans med sin lilla mjuka leksakshäst. Vi tände ljus på graven. Det var så otroligt srgligt. Och nu gråter jag igen. Herregud.

Hur som helst, de fem dagarna i norr var fina, önskar att vi stannat åtminstone två dagar till. Det hade varit en perfekt längd på en perfekt semester.



Min älskade Leon.

Hemma i norr, sjukligt trött. Sov kanske sammanlagt tre timmar på tåget inatt. Det gick inte att somna, hur hårt jag än knep ihop ögonen och försökte räkna får. Kändes som att tågresan aldrig skulle ta slut, att vi aldrig skulle nå slutdestinationen. Men, nu är jag här!

Ikväll har min syster och hennes karl gått på bal. Så fina, jättejättefina var dem. Båda klädda i gräddvitt och svart. Jag fick äran att sminka syster. Lösögonfransar och hela baletten, och jag måste skryta lite, för jag tycker att det blev skitbra! Bedårande fina var dem!

Imorgon kommer min karl hit, och nu ska jag se till att få min skönhetssömn.

Tar tåget till Norrland idag, för att tillbringa fem dagar hos mamma och lillebror och de två katterna. Det ska bli så skönt att få träffa alla igen, hela stora familjen: Mamma, mammas karl, lillasyster#1, lillebror#1, pappa, pappas dam, lillasyster#2, lillebror#2, lillebror #3, lillebror#4, morfar, morfars dam, moster, mosters karl, kusin#1, kusin#2, mormor och förhoppningsvis farmor och hennes karl i.o.m lillasyster#1's student. Ja, och alla katter och hundar och löss och kvalster.

Igår gick jag över till min karls kusin och hennes karl, där min karls andra kusin och hans dam också befann sig (fan, vad jobbigt det var att skriva det där, jag kanske borde börja kalla alla vid deras rätta namn istället? Lite mindre invecklat), för en liten filmkväll. Vi började se Percy Jackson & the Olympians: The Lightning Thief, men slog av efter bara typ en halvtimme. Den var verkligen skittråkig.


Nu ska jag packa, vilket jag helt glömde bort att göra igår. Tror att det blir ett enkelt jobb. Några jeans och varma tröjor. Vädret verkar inte visa sin bästa sida i Norrland i veckan... Stackars syster som ska gå barbent och barärmad på bal. Hon kommer att frysa snoppen av sig.

Jag har kommit på vad jag ska sysselsätta mig med i sommar, om jag nu inte skulle lyckas få ett arbete. Jag ska fan skriva en kokbok! En liten bok bara. Typ matlagning för n00bs.

Jag är helt besatt av muffinsarna innehållande soltorkade tomater, fetaost och pesto. Kan inte sluta tänka på dessa. Jag bakade ett till lass igår. Idag är dem slut. Min karl åt två - jag åt resten. Jag bara pressade och pressade. Kunde inte sluta. Nu måste jag få baka fler. FLER! Åh, beach 2010, här kommer jag rullande fram. Mosar allting i min väg. Med muffinsar fallande ur munnen. Damn. Varför kan man inte bli besatt av någonting lite mindre kaloririkt? Isbitar, for example. Eller kanske skulle man låta besattheten av mat övergå till någonting helt annat. Pluggmani, städmani, träningsmani. Nej, det går inte. Kan inte tänka på någotning annat än på mina jävla muffins. Det är liksom bara att inse, I'm forever stuck in the world of matmuffins.

Vilken dag! Världens finaste väder! Vi har cyklat runt två mil idag, för att komma till vattnet. Det var verkligen sjukt kallt i vattnet, men på gräset var det varmt och jag har bränt pannan. Sedan har vi käkat matmuffins och druckit för lite vatten, rökt ett helt paket cigaretter och ätit varsin glass. Jag är helt slut. Helt färdig. Helt solfebrig. Och litelite brun på händerna. Mest bara fräknig. Men helvete, vilken bra dag det har varit!

Jag har varit bakis idag. Jag hatar att vara bakis.

Vi var ett gäng igår som gick ut och gjorde TV-serie-quiz och drack öl på en uteservering. Första gången för mig i år. Både quiz och uteservering. Det gick mycket bra för oss. Det dök tillochmed upp en fråga om Battlestar Galactica på quizet. Jag och karln blev så nöjda, för vi kunde såklart svaret.

Idag har ingenting hänt. Bakis, lite plugg. Imorgon händer det grejer - vi ska bada! Vi bakade matmuffins tidigare ikväll för att kunna ta med imorgon då vi ska vara borta hela dagen. Muffins med pesto, soltorkade tomater och fetaost. Så jävla goda. Godare än godis. Ja, godare än det godaste man kan tänka sig. Man karls kompis, som vi ska dra och bada med imorgon, kommer att bli grön av avund. Om han inte blir det är det något fel på honom.

Nu ska jag och min karl roa oss på varsitt håll i soffan. Han med tv-spel, jag med serie på datorn. Sedan sömn, så att vi orkar med det stora äventyret som väntar oss imorgon!


Det gick förresten bra att sova ensam i tosdagsnatt. Hade bara besök av tre spöken och en vampyr. Jag klarade mig galant. Krusifixet låg ju tillsammans med mig i sängen, så vampyren var en lätt match. Spökena hade bara kommit för att låna toaletten.

Jag målar naglarna. Jag började med att måla dem vita. Men jag antar att ett tre år gammalt nagellack inte är det bästa. Det ville liksom aldrig torka. Jag lyckades göra hundratusenmiljarders repor på naglarna, dem gick inte att rädda. Fan, ännu en utgift alltså. Vitt nagellack, som torkar på nolltid och inte kladdar.
Nu kör jag på röda istället. Alltid ett säkert kort, såattsäga.

Fan, vilket intressant inlägg! Jag hör jubel från våningen ovanför. Och änglar som sjunger i kör utanför mitt fönster. Herregud,  någon som satt upp ett plakat här utanför med texten "Sveriges mest intressanta nattbloggerska bor på andra våningen".

Suck. Godnatt.

Åååh, vad jobbigt! Min karl ska jobba natt och jag kommer inte att våga sova utan honom, helt ensam i vår stora och tysta lägenhet. Han kommer att hitta mig med rödsprängda ögon imorgonbitti, med ett hårt grepp om vår skittunga stekgryta. Jag lovar. Jag kommer att sova tillsammans med sådant som kan ge en ovälkommen nattgäst så stor skada som möjligt. Ska nog bunkra upp med strykjärnet, stekgrytan såklart, FASS, möjligtvis vår omoderna och svintunga dammsugare, sprayflaska innehållande någonting frätande vid ögonkontakt och den största köttkniven jag kan hitta här i lägenheten. Fan, vilket blodbad det kommer att bli här om någon bryter sig in under natten. Men vadå? Man måste ju för fan försvara sig! Muskler har jag inte, så jag måste vara kreativ för att överleva natten. Ska bygga upp en modell av lägenheten också, för att kunna räkna ut  den snabbaste flyktvägen ut härifrån ifall mina vapen inte fungerar på min överfallare. Om nu min överfallaren överhuvutaget är av mänskligt slag... Vitlök och kors är nog också bra att ta med till sängen inatt. För säkerhetens skull, liksom. Man kan aldrig ha nog mycket ammunition.

Utanför vår lägenhet finns en massa fotbollsplaner, det är helt perfekt. Så, ikväll har vi spelat fotboll! Eller ja, spelat och spelat. Sparkat boll, rättare sagt. Himla kul, synd bara att konditionen är totalt icke-existerande. Kan springa tio minuter, sedan dör jag. Men det var hur som helst trevligt att träffa lite folk!

Två tjejer, runt sex år gamla, kom och höll oss lite sällskap efter ett tag. Tandlösa och med byxorna täckta av grönska. Himla söta, och så sjukt fulla med energi. De hade hittat en liten kärna från en persika och bad mig att öppna den, vilket inte gick. Sedan började vi prata lite. Eller, tjejerna gjorde det. Barn är så ärliga i sitt språk. Det är kul att lyssna till deras samtal.

Idag är en stor dag, för idag fyller min lillberor sex år! Det är svårt att förstå att han blivit så stor. Åren har gått så snabbt. Jag kommer ihåg när jag fick träffa honom för första gången, på BB, och han var så liten och rosa och alldeles mjuk, ömtålig. Nu är han stor, han tappar sina mjölktänder och springer snabbare än blixten, läser och skriver med små knaggliga bokstäver. Han artikulerar och säger "R" helt perfekt. Det har han visserligen kunnat länge. Han var ett väldigt tidigt barn. "R:et" kom tidigt. Han lärde sig även alla bokstäver på egen hand vid tre och ett halvt års ålder. Han är så duktig, min lilla T! Jag önskar att jag fick vara med honom idag, ge honom presenter och pussa honom på den lilla pannan. Åååh. Mitt hjärta värker av all kärlek. Av all kärlek till mina underbara småsyskon.


Grattis, lilla T! ♥