MAREKAL

Började av en slump att läsa en gammal dagbok. En dagbok jag skrev till min katt som blev överkörd en sen vårkväll för sju år sedan. Jag kommer fortfarande ihåg allting så klart. Så tydligt. Hur jag hörde en bil som bromsade, däcken som tjöt i den kalla vårnatten. Hur jag sprang ut genom ytterdörren, för jag kände på mig att någonting inte var som det skulle. Och jag minns synen av mannen som steg ut genom förardörren, kan nästan känna lukten av den förfäran han kände. Och som jag grät när det visade sig att mina allra värsta farhågor besannats. Att det var min katt som hade blivit offer för trafiken. Jag bara grät och grät och grät. Stannade hemma från skolan i flera dagar. Och skrev små brev till min älskade katt. Usch, jag blir helt tjock i halsen av att läsa allting. Känslan över att förlora någon man älskar så högt. Och det barnsliga och lätt naiva sättet jag förskte att sätta ord på mina känslor med. Åh, vad det svider till i hjärtat av moderkärleken till mitt nyfyllda fjortonåriga jag: